Det där med att ”ta rummet”

Du har säkert mött människor i ditt liv som går in i ett rum och… märks. Och då menar jag inte skränigt eller att de tar över sammanhanget, utan de har någon som drar andra till sig. De är… magnetiska.

Dels så vill jag tro att det finns strategier för att lära sig att ”ta rummet”, men jag hävdar faktiskt att det är betydligt enklare än så. Det handlar (enligt min uppfattning) om att programmera om sitt mindset till att helt enkelt tillåta sig själv att få vara den man är. Att se sig själv som värd/värdig, om du så vill.

Själv använder jag några knep – som verkar ha funkat rätt ok i 46 år – som jag kommer att dela med mig på en föreläsning i vår. One time only, eller i alla fall one time i år. Den äger rum på en träningshelg på Hotel Öresund Conference & Spa i Landskrona den 26-27 april. (Här) har du all info om helgen som anordnas av Anna Bjärnroos.

Det är ytterst elakt att använda det här inlägget till att endast göra reklam för en föreläsning i Skåne, så tillbaka till sakfrågan: jag tror att de som väljer/vill/vågar ”ta rummet” är bekväma med sin egen person och inte riktigt bryr sig om den inre kritikern. Den kanske finns där – kanske inte – men utan en framträdande roll. Dessutom tror jag att de har förstått att de är önskade i de sammanhang som de befinner sig i – något vi så ofta (ja, även jag ibland) glömmer. Utmaningen är att påminna sig själv i rätt tid, innan eventuella självtvivel träder fram.

Omslagsbilden? Ja… vi hade en dansföreställning på Boulevardteatern i Stockholm. Det här är från mitt solo (modern dans = lite kläder = sorry about that), som pga tidsbrist i repetitionerna fick bli helt improviserad. Jag kunde välja att inte göra den, att göra den blygt och försiktigt, eller att… ta rummet. Jag tog rummet.